Omkring 1250 f.kr strandar en man på Färöarna, kanske längst i nord på Österö. Kanske är han en sjöman som är driven i land efter en skeppsolycka. Han är kanske en irer eller en kimrisk talande skotte. Eller en nordbo från danaernas folk. Han blir i alla fall först hittat efter åtta trösteslösa år i total ensamhet.

I Odysséen blir Odysseus utsett till att vara denna stackars vinddrivna man:

- Nio dagar drev jag omkring men den tionde natten

- blev jag av gudar förd till Ogygias ö och Kalypso (Od.12-447).

Ett annat ställe har Odysséen förlängd drivturen:

- Först igår efter tjugo dagar blev jag räddad från det vinröda havet (Od.6-170).

Vår obekanta man har kommet till Färöarna från Eire eller Skottland. Det tar faktisk cirka tio dagar att driva med Golfströmmen från Skottland till Färöarna. Själva namnet Ogygia är av kimrisk härkomst. Odysseus har kommet till en gjogv på Österö på Färöarna.

En gjogv är en särskilt typ naturhamn på Färöarna. Det är en djup grotta eller en särskilt sort grottliknande djupa och smala vikar. En gjogv bildas när havet urholkar och underminerar klippan som består av flera lager tuff och vulkanisk aska.

Ordet uttalas djegv, djegev, jeack, ungefär som det engelska uttal av namnet George - djordj. Ordet gjogv stavas ibland också gjair.

Det kimriska ordet ogof betyder klipphåla, grotta. (-au, - fau, -feydd). Det uttalas ogov. Det ingår med stavningen ogoch i världens längsta stationsnamn Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Alltså Llanfair …. ogoch.

Det står Llanfair på biljetten.

Kommunen Gjogv på Österö – på färöiska Eysturoy – på Färöarna har 65 invånare. Man ska inte gå miste om en tur till Gjogv med den särpräglade och vackra naturhamn belägen nordöst för Färöarnas högsta fjäll Slættaratindur på 882 meter.

Odysseus bor i gjogven Ogygia där ensamheten gör honom mera och mera nedtryckt och förtvivlad:

- Han (Guden Hermes) fann dock ingen Odysseus där, ty nere vid stranden

- satt den högsinte hjälten och grät som han brukade göra

- och slet med dystra suckar isär sitt plågade hjärta

- medan han stirrade tårögd ut mot det ödsliga havet (Od.5-81).

Det är ett stort hav han stirrar ut över – det är Nordatlanten. Han var där i många år:

- Sju hela år blev jag kvar, och de evigt hållbara kläder

- gudinnan Kalypso gett mig fuktade jag med ständiga tårar.

- Men då omsider det åttonde året kom av de flyende åren (Od.7-259).

Efter åtta år som skeppsbruten hittas han av en fajakisk – eller fenikisk - expedition som är på väg hem från Island, Grönland eller Nordamerika. De tar honom med hem till deras hemø Skeria, fajakernas ö.

Den grekiska författare Plutark (cirka 46 – 120) talar om en månförmörkelse i sin skrift De facie quae in orbe lunae apparat – ’Om synen i månen’. Skriften är inte bevarad i komplett form. Här nämner han att ön Ogygia finns i Atlanten fem dagars segling väster om Britannien.

Man har spekulerad i om antikens folk menar Irland här. Fem dagars segling mot väster ledar snarare till Island.

.

I Platons lilla dialog Timaios berättar prästerna Solon om öriket Atlantis:

Utanför den mynning Ni (Grekerna) kallar Herakles pelare (Gibraltar) låg där en ö, större än Asien och Libyen tillsamman (Asien är Mindre Asien (Anatolien) – och Libyen är Afrika). Från denna ö kunde man segla till andra öar, och från dessa öar över till det mittemot liggande fastland, som omslutar detta hav.

Här ska visas att ön är Själland, de andra öar är öarna i Bälthavet – och fastlandet är Jylland.

På denna ö, som kallas Atlantis, härskade en stor kungamakt som behärskade denna ö, öarna som ligger runt om och delar av fastlandet.

Ett likadana stort vada-land, eller plattyska Wat-land i Wattenmeer, kan vara den ursprungliga ön Atlantis, grekiska Atlant-is.